Igår natt gjorde jag någonting som jag inte har gjort på väldigt länge för att vara jag. Jag grät. Tårarna kom helt plötsligt när jag låg i min säng på rygg och försökte sova. En stor våg av känslor sköljde över mig, till allra största delen var det känslor av saknad. Saknad av gamla klasskompisar, saknad av gamla vänner. Saknad av ambition i livet, saknad av intressen. Och en saknad som jag aldrig trodde att jag skulle erkänna för någon eftersom att jag alltid predikar om motsatsen, saknad av kärlek.

Det som jag tror bekymrar mig mest just nu är saknad av ambition och intressen. Ambition för att jag känner att jag inte har några mål i livet när det gäller framtida studier och arbete, intressen för att jag helt enkelt är trött på tillvaron som den är och vill tillägna mig åt någonting som jag verkligen brinner för. Jag vill minnas mina tonårsår som glada dagar där jag tillbringade mycket tid med att göra det jag älskade/älskar att göra, istället känns det som att alla minnen jag har nu kommer att blekna bort och jag kommer glömma mer än hälften. Fast vad är det att minnas nu, egentligen?

Att jag inte heller har ambition i livet för studier och arbete stör mig också. Jag har hela min framtid planerad (resor, barn, hus, bil, djur osv) förutom just mitt framtida yrkesliv. Förut kunde jag alltid förutspå mig själv som chefredaktör för en stor tidning som verkligen brann för sitt arbete. Nu ser jag bilden av mig själv städa undan stökiga ungdomars matrester på McDonalds i Tumba lika tydligt.

Grejen är den att jag vill ju inte jobba på McDonalds eller Ica resten av mitt liv, men samtidigt har jag ingen ork för pluggandet eftersom att jag inte brinner för det. Det är bara det jag brinner för som jag har lust att anstränga mig i, så har det alltid varit. Ser jag över mina grundskolebetyg är 90 % av de ämnerna jag hade VG, eller mer i, sådana ämnen jag tyckte var roliga och intressanta. (Undantag för engelskan, där är jag ju självklart en naturbegåvning)

Jag hoppas min inställning och livsstil ändras drastiskt för det behöver jag nu. Snart 17 år fyllda och beter mig som om jag vore fem, det är verkligen dags för mig att växa upp med tanke på att högskola och arbetsliv står som NEXT på mitt livsschema. Hur rädd jag än är för att bli vuxen på riktigt ska jag försöka att ta mig i kragen och hitta en väg igenom det hela.

Jag är ju Positiva Siv, och det är dags att leva upp till mitt namn.
God natt, hoppas det finns fullt med överambitiösa människor ute i världen som känner större motivation att lyckas och bli framgångsrika i livet!