Kanske är det bara en sån där dyster dag som jag har hört att det är mänskligt att ha som en levande individ, kanske är det bara jag som är patetisk. Men jag känner att idag är en sån dag jag önskar att jag hade en laddad revolver så jag kunde sätta ett stort jävla skott i pannan på mig själv. Jag antar att separationer inte är min starkaste grej. Jag klarade inte av det när mina föräldrar gick igenom det, vilket märktes enormt mycket i skolan, och jag klarar inte av det nu. Tanken på att jag inte kommer att bo i det finaste av 38 kedjehus länge till gör mig otroligt deprimerad. Ett hus jag börjat förstå är mitt hem, och det bästa huset man kan bo i. Jag skiter i turkmattan i hallen och omoderna badrum, jag vill aldrig flytta härifrån. Hit vill jag komma med mina barn för att hälsa på morfar och låtsasmormor och alltid känna att det här är huset jag växte upp i.

Men precis som med allt annat för mig kommer den drömmen snart krascha, och det är inte lätt att tänka positivt någonstans. Jag hoppas bara för min egen skull att min separationsdepression inte kommer gå ut över min skolgång och övriga liv, just när jag försöker ta mig själv i kragen för att hamna på topp.

Det, mina vänner, skulle vara ett stort nedslag.