I en värld av lyrik och omöjliga analyser ger jag faktiskt upp, trots att Denise försöker muntra upp med eget poesimaterial (du skär jag skär skillnaden är att du skär i lök medan jag skär i min arm), och ska faktiskt se på Andra Avenyn med skitkasst ljud nu.

Halv sju öppnar jag ögonlocken imorgon, jag ser inte direkt fram emot det.
Jag vill förresten bosätta mig i ett solarium och min och Denises nyfunna grej äger det mesta.

Det blev ett rätt osammanhängande inlägg men det ger väl lite spänning i den trista bloggtillvaron. Kanske borde jag själv ge mig in i poetrins sanna anda?

Jag känner en skarp smärta av kniven
jag håller mot min hals.
Tänker att jag kan göra slut på lidandet
på bara några få sekunder.
Jag blundar och trycker hårdare.
Smärtan blir för stor.
Jag klarar inte av det.
Jag känner mig misslyckad.
Som att jag inte duger till någonting alls.
Fast kanske till att äta knäckemackor med baconost.


Tack för att ni skrattar med mig och inte åt mig! Jag skulle vilja rippa lite från Lejonkungen.
"Lyrik? Jag skrattar lyriken rätt upp i ansiktet, ha ha ha haa!"
Tur att jag är jävligt bra på annat skrivande.