Efter att ha stått och väntat på Lata Linda (det passade bra eftersom att hon var sen) hur länge som helst dök hon äntligen upp och jag blev glad att se henne. Min första bästa vän som jag har känts längst av alla! Dagen spenderades på Bellmans och andra affärer. Samtalsämnerna var Lindas pappas pimpande (or should I say pippande?) och gamla barndomsminnen - som alltid. Ibland känns det som att tiden inte räcker till. Vad hände med de dagarna vi satt och lekte med Barbies och jag inte ville lära känna din Barbiefamilj? Eller den regniga sommaren på Åland när vi blev tvingade att gå i simskola? Känns som att tiden bara har runnit ifrån oss och många år gått förlorade på något sätt. Tänk om allt kunde vara som det var förut.

Känner du som jag Linda? Då kan du kompensera mig med födelsedagspresenter, jag fyller faktiskt år snart...